♥

 

Hej. Jag har försökt att samla mig under dagen men det har inte gått överhuvudtaget. Har tänkt på att skriva under hela dagen och även igårkväll, men jag har inte kunnat, och kan inte knappast nu heller. Men ska göra mitt bästa. Jag förstår inte det som har hänt. Jag vill inte förstå. Jag känner inte igen mig själv känns det som, jag är helt tom.

 

I torsdags när jag kom hem från skolan var jag hur lycklig som helst efter en underbart bra dag. Men då märkte vi att det var något helt fel med Skrållan. Skrållan krigade sig till pappa och la sig framför hans fötter. Hon kom ifrån skogen men hon kom till honom min älskling. Hon har inte varit sig själv de senaste veckorna, samtidigt som hon har varit som vanligt. Men i torsdags var det inte Skrållan kändes det som. Skrållan ville bara gå ut samtidigt som hon bara ville sova. Hon haltade på båda benen och när hon skulle gå någonstans så klarade hon max 2 meter sedan fall hon ner och la sig, hon orkade ingenting. Hon orkade inte äta, dricka eller gå på toa. Jag bara låg i sängen med henne och tänkte att hon snart skulle bli bra igen. Skrållan har inte varit den som varit sjuk, utan hon har alltid varit den med energi hela tiden, så jag förstod inte. Jag brast ut i tårar och gick ut och sprang, och det värsta jag kunde höra när jag kom hem var att hon hade blivit sämre och det hade hon. Hon blev bara sämre, och sämre.

 

Jag kunde nästan inte sova på hela natten och blev väckt av mamma som grät klockan 06.30. Skrållan hade blivit ännu sämre. Jag la mig bredvid Skrållan och tog hennes tass och låg där ett tag. Mamma berättade att hon skulle åka in till veterinären, och det fanns inget att fundera över enligt mig, jag skulle bara med. Vi åkte in där och hon fick vätska och fick något som vi skulle få i henne en gång i halvtimmen istället för mat, då hon behövde näring. När jag efteråt träffade mina kompisar i skolan så brast jag ut i tårar igen och jag mådde inte alls bra, var bara orolig.

 

Halv 12 ringde mamma mig och sa att vi akut skulle till Växjö djursjukhus. De hämtade mig och vi åkte iväg hela familjen. Under bilresan låg Skrållan i bur mellan mig och Kaisa. Hon kollade upp på oss många gånger och hon var helt röd och svart i ögonen och hon jamade lågt och andades tyngre och tyngre. Hon kämpade. När vi kom fram så bar jag in henne och satte mig på en stol. Jag klappade henne och berättade för henne hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas hon hörde och förstod, men hon kollade upp på mig flera gånger och jag ville att hon skulle veta att vi alla fanns där för henne och vi ville hjälpa henne. De i Växjö var så snälla, och när jag bar in henne på bordet så somnade hon direkt när veterinären bar ut henne ur buren. Veterinären sa att Skrållan var i chock och de var tvungna att agera snabbt, och de tog prover och hon fick dropp. Jag ville inte lämna henne men de sa att det skulle ta en halvtimme ungefär, så på 20 minuter åkte jag, pappa och Kaisa och åt på mc för var så hungrig. När jag kom tillbaka så ser jag mamma gråta och Skrållan var borta, jag tänkte det värsta. Veterinären berättade att hon hade njursvikt och chansen att hon skulle klara sig var väldigt liten. Hon hade jättedåligt blodvärde och kalciumvärde. Jag satte mig ner på stolen och grät så himla mycket och jag sa "hon är min bästavän" och vi alla grät. De sa att det var ett under att hon ens klarade bilresan till Växjö, och att vi gjorde rätt som åkte dit, vi gjorde allt vi kunde. Det fanns inget att fundera över utan vi ville att de skulle göra absolut sitt bästa för att hon skulle klara sig. De berättade att om hon svarade på dropp och medicin så skulle hon få åka ambulans till Helsingborg för fortsatt vård. Vi skulle få telefonsamtal under kvällen där de berättade att de antingen skulle få vara tvungna att ta bort henne eller att hon skulle vidare.

 

 

17.05 ringde pappa från idrottsplatsen och berättade att de hade ringt honom och att veterinären hade gjort sitt bästa och det fanns inget mer att göra. De sa att om de inte lät henne somna in nu så skulle hon göra det två timmar efter, och de satt där med henne och hon visste inte vilka som var runt omkring henne då hon redan hade "somnat" när vi var där. De skulle ge henne spruta så hon fick somna in, och jag är väldigt tacksam att de gjorde sitt bästa, och det gjorde även vi. Jag och mamma var de enda som var hemma då för pappa och Kaisa var uppe på Kaisas match. Jag satt i sängen och riktigt hörde hur mamma började gråta och när hon avslutade samtalet med pappa så förstod jag inte. Jag bara försökte kämpa från vardagsrummet till min säng för att lägga mig där så jag inte skulle svimma. Mamma kom och kramade mig och jag nästan skrek och förstod inte alls, jag bara grät.

 

17.18 ringde veterinären till mamma och berättade det. I och med att vi redan visste om det då så satt jag bara och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi båda grät konstant i en timme, hela tiden. Min bästavän fanns inte längre, hon var borta. Livet är så jävla orättvist och just den stunden kändes det som att det inte fanns någon mening med livet. Skrållan blev 11 år. Hon skulle blivit så många år äldre. Hon var min krigare, min hjälte och min kämpe. Det har alltid varit hon och jag tillsammans. Det känns som att jag bara gråter hela tiden och att se henne lida så som hon gjorde det dygnet var det värsta för mig. Jag förlorade mig själv när jag fick beskedet och jag vet inte hur jag kommer hitta tillbaka till mig själv känns det som. Jag mår illa och har huvudvärk hela tiden. Jag är nästan aldrig hungrig, jag vill inte äta och om jag gör det så är det lite. Jag har ingen lust till något. Igår tog så mycket på krafterna och jag har aldrig gråtit så mycket innan som jag har gjort nu de två senaste dagarna. Jag gråter hela tiden, inklusive nu.

 

Jag hade någon speciell som ingen annan hade. Någon som jag kunde berätta mina hemligheter för. Du har tröstat mig när allt varit som värst. Du har varit min allra bästavän. Tack för all glädje du har gett mig. I och med att du nu är min skyddsängel så hoppas jag att du hjälper mig på något sätt att må bättre. Du har haft sådan energi och har varit så väl uppfostrad katt och du har haft ett bra liv hos oss. Du har varit mån om andra individer och det har inte funnits någon som dig, och det var det som gjorde dig så unik och speciell. Det fanns bara inte att du skulle blev sjuk, och allt gick så fort. Jag såg en video idag från 2006 innan där mamma frågade mig vad jag saknade mest hemma när vi var utomlands. Jag svarade "Bajn". Det bästa jag visste var att få krama dig hårt efter jag inte hade sett dig på ett tag. Jag och Kaisa bråkade alltid om vem som skulle få röra dig först.

 

Jag kom ihåg dagen du kom till oss. Jag och Kaisa satt och badade och det var en varm midsommarmorgon. Mamma och pappa kom in till badrummet och berättade att vi skulle skaffa en katt. Vi blev så glada. Vi körde till Lörby och jag kom ihåg exakt hur rummet såg ut. Dock kom du från Härjedalen men vi hämtade dig i Lörby. Är så glad att de som hade dig hade sommarstuga i Lörby, annars kanske inte vi skulle hitta just dig. Vi såg din mamma och en massa kattungar. Jag kom ihåg att du låg för dig själv på en stol, och mamma valde att vi skulle ha dig. Du var alltid så självständig, men du var så kelig. Du kom alltid till mig varje morgon och sov alltid hos mig. Vi har kort på många födelsedagar då du sitter i min säng med mig när jag öppnar mina paket. Pappa ville att du skulle heta Nilla hihi, men jag tyckte att du skulle heta Skrållan och så blev det. Du fick även ditt egna lilla smeknamn av mig: Bajn. Jag vet inte hur jag kom på det, inte alls. Men jag har alltid kallat dig det. Vi två har sett varandra växa upp, och vi har gjort mycket tillsammans. Som de gånger när du har följt med mig till skolan, eller att vi alltid har suttit/legat i samma stol, och när du varje gång vi äter stått nedanför bordet och kollat upp på oss. Du har legat precis ovanför mig (på ryggstödet) och vi har varit så nära varandra hela tiden. När du har ställt dig i hallen varje dag och vill att vi alltid ska hänga med dig ut till maten. Som de gånger du har väntat på oss när vi har varit kalas, och som det i höstas när du var med mig på min långa fotorunda. Du försvann och kom inte hem på hela kvällen, och jag och mamma gick ner till skolan där jag hade varit och där kom du springandes. Du hade väntat på mig och trodde jag fortfarande var där nere. Du och jag hade sånt stort band till varandra och förtroende. Nu kommer det vara svårt att kolla bak när jag är ute och går, för jag vet att du inte står där och kollar bak du också för du tror att jag inte väntar på dig utan kollar bak på någon annan, men det är alltid dig jag har kollat bak och väntat på, så som du alltid har väntat på mig. I sommar kommer det bli extra svårt om kvällarna när jag går ut på fotorundor. Du har alltid förstått mig på något vis och om jag har sagt till dig att du ska va hemma en viss tid för vi ska ut och gå då, så har du på något sett förstått det och varit hemma. DU har varit min självsfrände, och jag lovar dig att jag kommer kriga vidare för din skull.

Uppe i katthimlen kommer du få leva i frid med många möss att jaga och många träd att klättra i. Du är ju vår trädkramare och har blivit utsedd till Blekinges sötaste katt, och enligt mig var du Universums sötaste katt. Det är en tuff tid för mig just nu och jag har fått mig en tankeställare. Ta vara på det ni har, för en dag så är det/den som betyder så mycket för er borta.

 

 

Imorgon åker vi och hämtar Skrållan i Växjö och begraver henne. Jag tror nog att jag kommer fatta då att hon verkligen är borta, det gör jag inte riktigt ännu, även fast det känns. Men det är okej att känna och gråta. Det känns bara som att hon är överallt just nu, och jag ser henne hela tiden. Det känns som att det är Skrållan varje gång jag ser något svart. Jag hoppas att vi två en dag återförenas Skrållan och att vi springer tillsammans uppe i himlen istället för hemma på gatan.

 

Tack till alla för er omtanke överallt, det har betytt så himla mycket och jag är glad att ni alla finns för mig. Ni är underbara människor och något av det finaste som existerar. Jag är lyckligt lottad över att ha er vid min sida, tack.

♡ ♡