Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig ens. I flera månader har jag gått och väntat på denna film, och när jag har läst boken så har jag fått ännu högre förväntningar än innan då den är så fantastisk. Säger bara en sak: Filmen överträffade verkligen mina höga förväntningar. Jag och Maja satt under hela filmen och beundrade fantastiska saker som hände gång på gång. Jag är så jäkla imponerad, och skådespelarna är lika duktiga som berättelsen i sig. Berättelsen är så gripande, och så jävla vacker, och sorglig!! Hur ska man göra för att kunna få ut sina känslor till ord? Det är en fråga som jag länge har grubblat över och när jag läser boken så tänker jag extra på det. De gjorde Hazel och Augustus i filmen, de beskriver hur de känner, hela tiden, på ett så bra sätt. Det är det som gör filmen så underbar, och Augustus och Hazels fina och sorgliga kärlekshistoria grät vi extra mycket av. ALLT som de säger är så sant och så bra. John Green, det känns som att han känner mig för mycket av de som sägs i filmen känner jag igen mig av, fick en känsla av det i alla fall. Som att smärta ska kännas, och som när Hazel mådde som sämst på sjukhuset och de frågade hur dåligt hon mådde på en skala 1-10, och hon höll upp 9. Hon sparade hennes sista finger till en hemsk sak som händer i filmen, och där förstår jag henne för...SPOILER.... det finns inget värre än att förlora någon man älskar.

 

Jag och Maja grät som mest i slutet och var helt röda i ögonen efteråt. Hur kan man bli så besatt av en berättelse, nej men det är bara så fantastiskt och samtidigt sorlig, all of it. Jag tar för givet att alla i världen ska se denna, ALLA måste. Denna har hoppat upp på samma plats som Dear John för mig, och det ni, det är stort haha. Det är denna och Dear John som jag kan helt utantill (trailern). Ta med er näsdukar osv, det ska i alla fall jag göra nästa gång jag ska se den som blir snart och förbered er på den känslosammaste filmen någonsin ♡