Jag har ett tag grubblat över det jag tänker skriva nu. Ska försöka sätta ord på mina känslor. Har ni tänkt på hur besviken man blir ibland? Det har jag gjort i ett tag och det jag säger till mig varje dag är nu: fy fan vad jag är bra och stark, jag är en väldigt bra människa. Det är vi alla på ett eller annat sätt. Alla är bra. Vi alla har begått misstag och de som har gjort så ont i våra hjärtan har bara gjort oss starkare. Vi alla har stått där, sårade som fan och trott att livet är slut bara för att den som betydde mest svek oss. Det gör ont, i hjärtat, det känns som en kniv rakt i hjärtat. Man kommer inte över det över en dag, det tar evigheter. Men jag tror på hoppet och tror på att livets stora gåta är att älska, glömma och förlåta. För hur många gånger har inte vi alla förlåtit människor för alla förtjänar en andra chans för vi alla gör som sagt misstag ibland, vi är ju människor. Människor som känner, nästan för mycket. Så tänk dig för innan du säger något, eller hugger någon i ryggen. Tänk på att du själv inte hade velat bli behandlad på det sättet. Men glöm inte att vi alla är lika mycket värda och de som säger annat har du ingen skyldighet att ställa upp för i framtiden.

 

💗