Jag känner mig tom och ledsen. Fan. Aj mitt hjärta.

 

Jag minns dagen så väl. 16 juli år 2010. Inne hos grannen hittade vi en liten katt som hade sprungit bort/rymt. Hon hade fästingar och hade blivit slagen, hon var så smal, så rädd. Men trots detta var hela hon så fin. Hon var så vacker, ömtålig. Ögonen som var knallblå och glittrade som slipade diamanter, och pälsen som var vit. Jag blev tagen, bland det vackraste jag sett.

Vi valde att ta hand om henne och döpte henne till Zimba. Två dagar efter hittade vi ägaren. Under de två dagarna blev vi så fästa vid henne, och självklart var det samtidigt jobbigt och bra när vi hade hittat ägaren. Det visade sig att Zimba nästan var 13 år och döv.

 

 

Det var den 10 april 2011. Mer än ett halvår hade gått. Vi hade tänkt på henne väldigt ofta. Ägaren knackade på vår dörr och berättade att de hade skaffat en hund som inte passade bra med Zimba. Man såg på Zimba, hon var så smal och det såg inte ut som att någon hade tagit hand om henne alls. Vi fick frågan om att ta hand om henne, annars skulle de avliva henne. Svaret för oss var självklart, och vi lovade att ta hand om henne om det skulle funka bra med Skrållan. Självklart funkade det.

Vi trodde inte att hon skulle leva så länge då hon nästan var 14 år, birma, och döv. En birma lever oftast inte så länge. Krigare hon.

Det blev några veterinär besök det året. Något i början då hon inte mådde bra när hon kom till oss, och även senare på året då hon fick öroninflammation. Men hon krigade på, och blev bara "tjockare". Det var så härligt o se. Hon var frisk.

Zimba, jag kommer ihåg hur du har galopperat i hela huset. Från ena änden av huset till den andra. Hur Skrållan har kollat på dig som du inte har varit redig haha. Hur du och Skrållan har legat jämte varandra och nosat på varandra. Hur ni har varit kompisar. Jag kommer ihåg när vi duschade dig för första gången. Hur du har hoppat upp till mig i min säng och lagt dig på min mage. Hur du alltid på sommaren låg vid fönstret som var öppet på nätterna. Hur man alltid har fått fylla ditt "lilla badkar" med vatten i badkaret. Hur vi har hittat dig på de konstigaste ställena hemma i huset. Jag kommer ihåg hoppet du gjorde varje dag när man kom bakom dig och du blev rädd då du inte hörde. Hur du har hoppat upp till en i sängen när man ska sova. Hur du alltid låg och kollade på oss när vi satt i vardagsrummet och kollade på tv. Hur du alltid la dig på mina läxböcker när jag pluggade. Hur du och jag har legat med ansiktena mot varandra och tillsammans kollat på TV. Hur du har smitit ut på sommaren till skogen men ändå hittat hem då du var en innekatt. Hur du på vår vita bänk ute i trädgården alltid har legat på sommaren i flera timmar. När jag har hittat dig längst in i min garderob och håret från din päls är nu när jag kollar fortfarande kvar.. Hur du den sista tiden låg i flera månader i mitt rum på min stol och sov nästan hela dagarna. Hur jag har fått sätta mig i sängen med datorn då jag inte hade hjärta nog att flytta på dig från stolen.

Den senaste tiden somnade jag och Zimba tillsammans. Jag somnade medan jag tittade på henne, och hon tittade på mig. En kväll låg jag i någon timme med lite lyse i rummet och bara kollade på Zimba. Så vacker. Är så glad med henne, tänkte jag. När jag kom hem från skolan varje dag så log hon i min stol. Jag vaknade på nätterna den sista tiden över att hon kom och la sig bredvid mitt huvud, och vaknade av att hon låg kvar.

Jag kommer ihåg när det var jag och Skrållan, och sedan var det du och Kaisa. Tillsammans blev vi ett. Vi var ett dreamteam på högsta nivån.

Jag minns även när Tufsi kom. När du sista tiden visade för henne att det var du som ägde huset. Precis så som Skrållan visade för dig när du kom. Jag såg så mycket Skrållan i dig på sista tiden. Ni var så lika på något vis. Skrållan och du hade så roligt tillsammans, och även du och Tufsi. När du och Tufsi lekte så tänkte jag på Skrållan, tänk om hon levt, vad ni alla tre hade haft roligt tillsammans.

 

Det var den 20 november 2014. Zimba hade börjat blöda i oktober men gjorde det nu igen, och började gå konstigt. Hon blev bara smalare och smalare för varje dag och hon kräkte ut medicinen hon fått i några veckor. Vi åkte till veterinären och fick reda på att hon hade problem med magen. Njurvärdena var högre än vad de skulle vara. Njursvikt. Precis som Skrållan. Jag blev arg, ledsen, och trött. Båda mina katter jag haft så länge hade fått samma jävla skit, tänkte jag. Jag trodde nästan det värsta, då Skrållan dog direkt pga det.

Zimba fick speciell kost och smärtlindring. Hon var gammal, hon hade haft bra år hos oss. Jag trodde detta var slutet för Zimba. Jag hade fel, för hon blev bättre i några veckor och under julen.

 

Klockan var 12:07, 17 januari 2015. Vädret var så fint men världen kändes så mörk. Veterinären ringde tillbaka då vi hade sökt de. Dagen innan hade jag varit med Zimba hela kvällen då vi hade legat i soffan på vårat ställe tillsammans och kollat på tv. När vi skulle gå därifrån skulle hon hoppa ner. Hon kunde knappast det och halkade. Hon gick konstigt och började bete sig så som Skrållan gjorde sin sista tid. Vi kunde inte göra något. Under dagen fick hon vara i badrummet men försökte ändå gå in till mitt rum och lägga sig i ett hörn för att vara själv. Innan vi åkte till veterinären så tog jag henne i min famn och gick till stolen i mitt rum och sa "denna stol kommer alltid vara din".

Om vi inte skulle åka till veterinären så skulle hon bara tyna bort. Hon var så smal och hade gått ner 300 gram. Veterinären sa att hon såg en enorm skillnad på Zimba sedan vi var där sist, och det var inte positivt. Vi hade gjort allt, verkligen. Vi kunde inte göra mer. Njurarna hade lagt av helt. Hon kämpade verkligen in i det sista.

Vi valde att låta henne få somna in. Det var bland det jobbigaste jag varit med om. När vi alla stod där och klappade henne medan hon höll på att somna in. Jag satt ner och kollade henne in i ögonen. Hon kollade in i mina. Jag såg hur de sakta blev tyngre och tyngre. När hon sedan tog sitt sista andetag så stog vi alla vid henne. Klockan var 13.56. Det var så jobbigt för oss alla. Hennes ögon var öppna när hon var helt borta och det var så jobbigt o se, samtidigt som hon somnade in väldigt lugnt och hon visste att vi var med henne.

Hon ligger nu begravd jämte Skrållan, och en bit av deras hår ligger i samma ask. ♡

 

 

 

 

Min lilla vackra prinsessa, lova mig att galoppera mycket uppe i katthimlen. Vaka över mig och familjen varje dag. Stolen på mitt rum kommer alltid vara din plats. Platsen i soffan kommer alltid vara tom, där skulle du varit. Det kommer inte bli detsamma utan dig att ligga i soffan hela dagen och kolla på serier, och kolla vänster, och där ligger inte du. Att somna, och kolla i min stol, den är tom. Helt tom. Det gör ont, så ont. Men jag vet att under detta dygnet har du och Skrållan funnit varandra igen. Lova att aldrig lämna varandra igen.