och efter 6 år har jag vandrat, sprungit, dansat på discon, gråtit av både lycka och sorg, kämpat, krigat, åkt iväg på cuper/matcher/träningsläger/avslutningar, med mitt älskade lag som mittfältare mest med nummer 14 på ryggen, och nu kan jag nu säga att det har varit den bästa tiden i mitt liv. I somras då gubben med solstolen gick över planen när vi skulle spela en match i Åhus glömmer vi nog aldrig, eller varför inte när Jörgen Jönsson kollade på vår match? Eller när vi vann hela serien när vi var 13 år? och när vi i Helsingborg sov 10 cm under våra fräscha matchställ som hängde ovanför oss, haha! Innan jag började på fotboll kan jag ju säga att jag var osäker, trodde inte på mig själv, hade inte mycket självförtroende överhuvudtaget. Tack vare fotbollen har jag fått mitt självförtroende, fått vänner för livet, och haft den bästa tiden i mitt liv. Varje gång som man har blivit tacklad ner på marken, har man gått upp som en mer självsäker person. När man har fått så mycket positiv feedback och har fått höra både det ena och det andra som har varit positivt, så älskar man det som man gör mer och mer, man älskar sig själv. Tack vare denna sporten, mina vänner, tränare och min familj som har varit delaktig så har jag blivit starkare än någonsin.

Att börja på fotboll kan vara bland det bästa beslutet som jag någonsin har tagit, och att sluta är det svåraste beslutet som jag någonsin har tagit i hela mitt liv. Jag kom ihåg i januari 2008 då jag började spela fotboll att jag första träningen inte ens kunde passa en boll. Kom ihåg när jag var där i Stenbacka gympasalen och skulle lära mig, det var inte det lättaste men jag brann för det nästan första dagen. Om man inte ville så kände jag att jag inte skulle komma någonstans, men jag ville. Alla dessa minnen, kommer att stanna i mitt hjärta i hela mitt liv och jag ångrar inte en sekund av något som jag har gjort som har med fotbollen att göra. Det handlade om lagkänsla, att tro på varandra och att vinna som ett lag och även förlora som ett lag.

Nu det senaste året så har mitt älskade lag försvunnit mer och mer för varje månad, Jag har mått väldigt dåligt, och har nästan inte visat det för någon, och att se när vi blev mindre och mindre i laget var bara hemskt.

Jag har alltid gått in med inställningen att aldrig ge upp, och jag har alltid haft viljan. När jag till exempel skulle slå min första straff uppe i Karlshamn på konstgräsplanen när alla står knäpptysta så var det helt tomt i mitt huvud, och lyckan när jag satte den var helt obeskrivlig. Jag letade upp den nu såhär några år efter, KLICKA HÄR för att se och bläddra till 24.45! När jag kollar tillbaka på videon när jag slår straffen så kan jag inte ens tänka mig att det var jag som slog den, för jag kom nästan inte ihåg någonting. Jag kom bara ihåg lyckan som brast ut när vi hade kommit vidare till final.

När jag har mått dåligt och har haft ont i huvudet pga allt tänkande så har alltid fotbollsplanen varit en plats där jag mår bra tillsammans med en boll vid fötterna och en plats där jag kan "rymma" till från allt som har varit jobbig ibland med alla läxor, det har varit mitt andra hem. Ibland har man bara fått känslan att man bara är så taggad på livet och vill verkligen visa att JAG KAN, och man vänder det som har varit negativt till positivt, det är något som jag oftast har gjort.

Det har inte alltid varit lätt under åren som jag har spelat, men det har gjort mig till en bättre människa. När jag då kom med i "zonlaget" år 2011 så kände jag också en oro och en nervositet, men jag klarade av det och tyckte att jag blev utvald av någon anledning, att jag var bra, och då växer man också som person.

 

Nu när mitt lag inte fanns längre så fick jag möjligheten att vara med i damtruppen, och jag ville börja träna där för att känna mig för, hur jag kände. Jag upplevde träningen och bemötandet väldigt positivt, och jag kände att jag skulle klara av de krav som ställdes för att vara med. Men slutet av förra året kände jag att suget för fotbollen inte infinner sig på samma sätt som innan, och det känner jag nu också. När jag går in för något och brinner för det, så går jag in med 100%, och det har jag tyckt att jag har gjort under alla mina fotbollsår. Nu brinner jag som sagt inte för fotbollen lika mycket som jag gjorde innan, och därför valde jag att sluta för någon vecka sen. Jag vill inte släppa fotbollen helt, utan ska nog vara lite tränare i Kaisas och pappas lag, så då "tränar" jag fotboll ändå.

 

Det bästa som fotbollsspelare har nog varit att få lära sig, att få lära sig att INGEN ska få trycka ner mig, och ingen ska få känna mig dålig på något, att aldrig tvivla på mig själv, att jag är bra och kan, att göra saker som jag mår bra av, den enda som man ska tävla mot är sig själv, att tro, att våga, att få umgås och åka iväg och spela matcher med mina fina vänner har varit fantastiskt också. Om ni läser detta, ni ska bara veta hur mycket jag tycker om er. Ni är fantastiska allihopa och att få kriga, skratta, spela fotboll, och göra allt i livet med er är så himla kul och bäst, och jag är glad att vi är så bra vänner som vi är! Att få kriga och kämpa in i det sista, och när man både vunnit och förlorat så har man känt att man ändå är bra. Bara alla dessa cuper som har hållt på i flera dagar, då vi har kämpat oss genom "blod, svett, tårar och lycka" har ju varit det bästa.
 Jag har alltid sett mig själv som en väldigt bra fotbollsspelare på många sätt. Om jag ska nämna 3 saker som jag är bra på inom fotbollen så är det snabbhet, spelförståelse, och bollteknik, och de 3 egenskaperna har hjälpt mig mycket!

 

Under fotbollsåren lärde jag mig själv att älska att träna. Man vill så mycket, man satsar stenhårt, man fallar pladask, man reser sig upp om och om igen och klarar det som man inte trodde att man kunde, självkänslan, att ibland misslyckas, att känna sig värdelös, att vara duktig, att prestera bra, att orka, att inte orka, allt eller inget. och om jag hade suttit här i 6 timmar till och beskrivit alla minnen som jag har och som finns i mitt hjärta tillsammans med 1000 bilder, så skulle detta inlägget bli längre än vad hela min blogg är sammanlagt, och ingen skulle troligtvis läsa det, och därför har jag skrivit detta så kortfattat som jag kan (lol har aldrig skrivit längre inlägg än detta innan).