Hej. Jag har försökt att samla mig under dagen men det har inte gått överhuvudtaget. Har tänkt på att skriva under hela dagen och även igårkväll, men jag har inte kunnat, och kan inte knappast nu heller. Men ska göra mitt bästa. Jag förstår inte det som har hänt. Jag vill inte förstå. Jag känner inte igen mig själv känns det som, jag är helt tom.

I torsdags när jag kom hem från skolan var jag hur lycklig som helst efter en underbart bra dag. Men då märkte vi att det var något helt fel med Skrållan. Skrållan krigade sig till pappa och la sig framför hans fötter. Hon kom ifrån skogen men hon kom till honom min älskling. Hon har inte varit sig själv de senaste veckorna, samtidigt som hon har varit som vanligt. Men i torsdags var det inte Skrållan kändes det som. Skrållan ville bara gå ut samtidigt som hon bara ville sova. Hon haltade på båda benen och när hon skulle gå någonstans så klarade hon max 2 meter sedan fall hon ner och la sig, hon orkade ingenting. Hon orkade inte äta, dricka eller gå på toa. Jag bara låg i sängen med henne och tänkte att hon snart skulle bli bra igen. Skrållan har inte varit den som varit sjuk, utan hon har alltid varit den med energi hela tiden, så jag förstod inte. Jag brast ut i tårar och gick ut och sprang, och det värsta jag kunde höra när jag kom hem var att hon hade blivit sämre och det hade hon. Hon blev bara sämre, och sämre.

Jag kunde nästan inte sova på hela natten och blev väckt av mamma som grät klockan 06.30. Skrållan hade blivit ännu sämre. Jag la mig bredvid Skrållan och tog hennes tass och låg där ett tag. Mamma berättade att hon skulle åka in till veterinären, och det fanns inget att fundera över enligt mig, jag skulle bara med. Vi åkte in där och hon fick vätska och fick något som vi skulle få i henne en gång i halvtimmen istället för mat, då hon behövde näring. När jag efteråt träffade mina kompisar i skolan så brast jag ut i tårar igen och jag mådde inte alls bra, var bara orolig.

Halv 12 ringde mamma mig och sa att vi akut skulle till Växjö djursjukhus. De hämtade mig och vi åkte iväg hela familjen. Under bilresan låg Skrållan i bur mellan mig och Kaisa. Hon kollade upp på oss många gånger och hon var helt röd och svart i ögonen och hon jamade lågt och andades tyngre och tyngre. Hon kämpade. När vi kom fram så bar jag in henne och satte mig på en stol. Jag klappade henne och berättade för henne hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas hon hörde och förstod, men hon kollade upp på mig flera gånger och jag ville att hon skulle veta att vi alla fanns där för henne och vi ville hjälpa henne. De i Växjö var så snälla, och när jag bar in henne på bordet så somnade hon direkt när veterinären bar ut henne ur buren. Veterinären sa att Skrållan var i chock och de var tvungna att agera snabbt, och de tog prover och hon fick dropp. Jag ville inte lämna henne men de sa att det skulle ta en halvtimme ungefär, så på 20 minuter åkte jag, pappa och Kaisa och åt på mc för var så hungrig. När jag kom tillbaka så ser jag mamma gråta och Skrållan var borta, jag tänkte det värsta. Veterinären berättade att hon hade njursvikt och chansen att hon skulle klara sig var väldigt liten. Hon hade jättedåligt blodvärde och kalciumvärde. Jag satte mig ner på stolen och grät så himla mycket och jag sa "hon är min bästavän" och vi alla grät. De sa att det var ett under att hon ens klarade bilresan till Växjö, och att vi gjorde rätt som åkte dit, vi gjorde allt vi kunde. Det fanns inget att fundera över utan vi ville att de skulle göra absolut sitt bästa för att hon skulle klara sig. De berättade att om hon svarade på dropp och medicin så skulle hon få åka ambulans till Helsingborg för fortsatt vård. Vi skulle få telefonsamtal under kvällen där de berättade att de antingen skulle få vara tvungna att ta bort henne eller att hon skulle vidare.

17.05 ringde pappa från idrottsplatsen och berättade att de hade ringt honom och att veterinären hade gjort sitt bästa och det fanns inget mer att göra. De sa att om de inte lät henne somna in nu så skulle hon göra det två timmar efter, och de satt där med henne och hon visste inte vilka som var runt omkring henne då hon redan hade "somnat" när vi var där. De skulle ge henne spruta så hon fick somna in, och jag är väldigt tacksam att de gjorde sitt bästa, och det gjorde även vi. Jag och mamma var de enda som var hemma då för pappa och Kaisa var uppe på Kaisas match. Jag satt i sängen och riktigt hörde hur mamma började gråta och när hon avslutade samtalet med pappa så förstod jag inte. Jag bara försökte kämpa från vardagsrummet till min säng för att lägga mig där så jag inte skulle svimma. Mamma kom och kramade mig och jag nästan skrek och förstod inte alls, jag bara grät.

17.18 ringde veterinären till mamma och berättade det. I och med att vi redan visste om det då så satt jag bara och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi båda grät konstant i en timme, hela tiden. Min bästavän fanns inte längre, hon var borta. Livet är så jävla orättvist och just den stunden kändes det som att det inte fanns någon mening med livet. Skrållan blev 11 år. Hon skulle blivit så många år äldre. Hon var min krigare, min hjälte och min kämpe. Det har alltid varit hon och jag tillsammans. Det känns som att jag bara gråter hela tiden och att se henne lida så som hon gjorde det dygnet var det värsta för mig. Jag förlorade mig själv när jag fick beskedet och jag vet inte hur jag kommer hitta tillbaka till mig själv känns det som. Jag mår illa och har huvudvärk hela tiden. Jag är nästan aldrig hungrig, jag vill inte äta och om jag gör det så är det lite. Jag har ingen lust till något. Igår tog så mycket på krafterna och jag har aldrig gråtit så mycket innan som jag har gjort nu de två senaste dagarna. Jag gråter hela tiden, inklusive nu.